Mina år med Furuviksbarnen

Av Kit Alm (f d Astinger)

   Kit (t.h) blir spådd. Kit (tv) som matros på Barnens dag i Stockholm 1942

  Kit något äldre  Kit idag.

(Åren går men skönheten består - webbmasters kommentar!)

Samtliga nedanstående bilder kommer från Gävle Stadsarkiv eller ur Furuviks programblad 1940 nr 5.

Så fort åren går! Jag kan knappast tro att det är mer än 70 år sedan jag pingsten 1936 stod som femåring i parken och såg Gustaf  Nygren, den ridande ”Majgreven”, vitklädd med hög vit hatt som bar en vacker gullvivekrans.

Med sig hade han ”Jungfru Maja”, också hon sommarklädd med gullvivekrans i håret och barn med flaggor i händerna. Disponent Nygren hälsade traktens ”Majgreve” och hans följe välkomna till Furuvik på barnteaterscenen.

”Majgrevens” uppenbarelse visar att våren är kommen, och ”Maja” är flickan som förbereder sommarens intåg. Kulmen nås när majstången reses och sommaren dansas in. Traditionen är mycket gammal. Det finns faktiskt bilder på vissa runstenar, där man kan se hur båtar transporterar en majstång, som skall resas på fastlandet.

Styrelsen utsåg blomsterhandlare Johan Jansson i Gävle till intendent för Furuviksparken. Han såg till att hela parken grönskade och anlade vackra planteringar. Men han hade också en annan talang.

Johan hade varit regissör för spelen på ”Sommarteatern” i IOGT-husets trädgård på Kungsgatan 8 i Gävle. Han tränade också ett folkdanslag där. Detta började även uppträda i Furuvik vissa helger. Johans bror Gustaf hade en  musikalisk hustru, som hette Agnes. Hon assisterade vid pianot.

Familjeunderhållning

Första säsongen var underhållningen för barn sagoinriktad. Läraren Gösta Ahlstrand från Brynässkolan var engagerad som sagofarbror. Han berättade sagor och satte ihop små sångtablåer, sketcher och sagospel på olika ställen i parken.

På en upphöjd plats, där man senare byggde barnteaterscenen, fanns en ”lekhall” kvar från tiden då Uppsala Gefle Järnväg ägde parken. Regniga dagar var underhållningen under tak i Lekhallen.

  Lekhallen 

Ibland uppfördes sagospel vid Svandammen eller på stranden vid Sandviksbadet.

  "Negerbyn" eller "Striden om den store guden Unkukukulu"

Parader i parken med tomtar, älvor och troll inledde uppträdandet för barnen. Ett otal små sagospel genomfördes under sommaren, och bland de mest populära kan nämnas Häxan Pomperipossa vid Svandammen, samt Kung Bombas hästkur.

Den senare kom från en otrolig berättelse om hovlivet i riket Tamariskien. där Kung Bomba, en ”skokrämsfärgad” gentleman, regerade. Med var hans statsminister, lakejer, hovfolk, en danserska samt cirkusartister. Spelet framkallade många skratt och hjärtliga applåder. Skådespelarna hämtades denna gång från amatörteatern vid Ytterharnäs’ ordenshus och i huvudrollen sågs Georg Bäckström som Kung Bomba.

  "Kung Bombas hästkur"

Traktens barn medverkade i t ex Häxan Pomperipossa, som spelades av Birgit Jansson, farbror Johans dotter. Häxan förvandlade en flicka (Karin Söderman) och en pojke (Leif Dahlgren) till vita gäss, när de smakade på hennes peppar-kakshus. Gässen tänkte hon plocka och steka i ugnen till middagsmat. Jag var bara fem år, när jag såg sagospelet, och jag tyckte häxan var hemsk och farlig. 

En stor överraskning var Cirkus Engelhard - barnens egen roliga lilla cirkus. Favoriten var självklart elefanten Taku, som visade upp sina konster med sin skötare, Engelhard. Medverkade gjorde också clownen Tommy med ponnyn Buster, ”starke mannen” och andra artister. De flesta var anställda på parkens kontor. Gustaf Nygren var en ung cirkusdirektör. 

En cirkusmanege hade anlagts mellan tennisbanan och Biologiska Museet. En tältduk spändes runt manegen stödd av tältpinnar. Mellan tältduken och manegen bereddes sittplatser för publiken. Ibland hittade barnen en glipa i duken och kunde få en glimt av föreställningen. Om de inte blev ertappade av någon vakt och avvisade.

  Furuviksparkens första cirkus "Cirkus Engelhard". Namnet kommer från elefanten Takus skötare från Köpenhamns Zoo maj 1936.

  Taku    Starke mannen mm

På sensommaren gavs Blomsterfesten i täppan eller Lilla Lisas dröm av barnboksförfattaren Elsa Beskow. Man samlade traktens barn – mest flickor - som kläddes ut till blommor av alla slag. Ogräsblommorna fick inte vara med på festen utan blev bortkörda Det gick åt mycket kräppapper i olika färger till dräkterna.

Faster Agnes yngsta dotter Marianne, 3 år, var Lilla Lisa, som satt på husets trappa och drömde. Curt ”Minimal” Åström var kardborre och blev sedan uppskattad skådespelare på Casinorevyn i Stockholm och på film.

Säsongen 1936 avslutades i mitten på september med stor eldfest och färgsprakande fyrverkeri vid Sandviksbadet. Ett antal vasshyddor hade byggts runt badet, och där var barn med skosvärta och luftig klädsel som bodde i hyddorna och dansade ”negerdanser”. Faster Agnes äldsta dotter Iris har berättat att hennes kusiner, Aina och Gulli, deltog. Det krävde många dagars tvagning för att helt få bort den svarta smörjan.

  Badet i Furuviksparken.

Vintern 1936-37 annonserades i tidningarna efter barn som var intresserade av att lära sig folkdanser eller kunde sjunga, steppa, spela instrument m m. Bland dem som senare blev berömda var bl.a. Georg "Jojjen" Björklund  och Torvald Karlsson. Jojjen ledde barnteaterns ”Juniororkester”, som bl a ackompanjerade allmogedansarna.   Han själv spelade dragspel, ”Prosa” Nyström spelade gitarr och ”Sudden” spelade trummor. 

1945 bildade Jojjen Björklund en dansorkester, som spelade på Furuviksparkens moderna dansbana, där publiken dansade Lambeth Walk och jitterbugg med glöd och passion. Samma år blev hans musikaliska talang upptäckt.

Jojjen blev mycket populär inte bara i Furuvik. Han engagerades som saxofonist och klarinettist hos Thore Ehrling och turnerade med den orkestern i många år. Den var husband på Skansens dansbana i Stockholm under sommarsäsongen. Han blev även omtyckt som vokalist och mitt favoritnummer bland hans inspelningar var Lilette, Lilette, my pretty violette .….

Torvald Karlsson besjöng livet i skärgården med bl a Fiskarevalsen, Lillhelgdagskväll och Kalle kommer hem på måndag kväll. Han engagerade sig politiskt och blev på åttitalet vald till socialdemokratiskt kommunalråd.

Farbror Johan, som tidigare arbetat med vuxna Gävleamatörer,  tränade nu barn i folkdans. Tillsammans med sin svägerska, Agnes Jansson, satte han ihop en liten kabaré. Den hade premiär på Gävle Teater vid nyår 1936-37. Sedan uppträdde alla barnen i Furuvik under sommaren. Gaget varierade - läskedryck med bulle eller mjölk och smörgås.

Säsongen 1937 annonserades  barnteaterns aktiviteter i programmen under beteckningen Furuviks Ungdomslag. Sång och dansspel med folkvisor, vallåtar, allmogedanser. Ett trettiotal personer medverkade. I sommarens program nr 4/37 fick barnens uppträdande för första gången benämningen Furuviksbarnen.

Men det fanns mera kulturaktiviteter med allmogeanknytning. På Gästgivaregården underhöll ”Bergslagsmor” med sånger och berättelser på bergslagsmål, och riksspelman Tillman med söner stod för det musikaliska, t ex folkmusik från Gävleborgs län samt egna kompositioner,

På Stora Furuskär gav musikkåren ”Kamraterna” från Upplandsbodarna i norra Uppland konsert, en blåsoktett under ledning av dirigent Helmer Schyllner spelade muntra melodier. På nöjesfältet spelade Charles Redlands orkester på moderna dansbanan ”dansmusik av högsta kontinentala klass” enligt programmen.

Säsongen 1938-39 fick Furuviksbarnen fortsätta med sin kabaré. Förutom ungdomsdanslaget uppträdde yngre barn. Marianne Jansson, dotter till faster Agnes, sjöng t ex om ”Anders, som gick till bäcken och fick dask, dask, dask” och en rolig sång om hönsgården med populära ”Tuppen Kuckeliku” bland alla sina hönor. 

Leif Eriksson och Britt-Marie Sköldebrant sjöng tillsammans och reciterade. Leif var duktig att deklamera och läste hela Lille Pers vandring samt Frödings Ett gammalt betrgtroll utantill. Han fick många tanter att börja gråta, när han sjöng sin lilla visa om Fem smutsiga små fingrar.

De musikaliska tvillingarna Knoll & Tott - Rune och Rolf Hagström -  spelade ukulele och sjöng Högt i ett träd en kråka satt med många verser. Roland Mattsson assisterade. Han steppade glatt och spelade på trumma.  

Barbro Press från Skutskär kunde joddla lika bra som Alice Babs. Hon var söt och trovärdig i sin fina tyrolerdräkt. Barbro hade en stark och klar röst.

Hösten 1939 mullrade krigskanonerna hotande  i Europa. Gränserna stängdes. Många artister blev ”infrusna” i Sverige. I Furuvik öppnades en flyktingförläggning på Furuviks Hotell, dit ett antal kända och okända personer tog sin tillflykt.

Sommaren 1940 anlände cirkusfamiljen Orlando till Furuvik och stannade hela sommaren. Erland Orlando hade ridskola för barn och vuxna i manegen. Han hade hjälp av hästintresserade pojkar från trakten. De ryckte gärna in som frivilliga hästskötare och gjorde riduppvisningar.

Platsen där manegen låg kallades från och med nu för ”Ranchen”. Gustaf och Lars Nygren var mycket hästintresserade och ridkunniga och deltog i uppvisningarna med liv och lust. Deras lillasyster Laila fick sina första riktiga ridlektioner denna sommar.

”Kampen om byxorna” var ett populärt nummer. Kampen gick ut på att någon av pojkarna lyckades ta på sig ett par säckbyxor och dra dem utanpå sina egna.

Sedan gällde det att hoppa upp på en häst och rida några varv. Men flera konkurrenter fanns i manegen. Någon försökte dra ner ”byxkämpen” från hästen eller åtminstone dra av byxorna. Andra hjälpte till och så bytte byxorna ägare. Kampen pågick ett visst antal minuter, sedan korades vinnaren.

Men Adele Orlando, Erlands hustru, var ledig och  smög omkring i parken och tittade på Furuviksbarnen. Själv född Schumann var Adèle en cirkusartist uti fingerspetsarna. Hon hade bl a varit ”fransk chanteuse”, som sjöng sitt nummer uppe på en spänd lina. Hon anade att barnen kunde komma bättre till sin rätt i ett riktigt sagospel. Så hon övertalade disponent Nygren att få sätta upp Dockféen i leksaksbutiken, en liten dansteater som hon själv medverkat i som barn hos Cirkus Schumann. Föreställningen var den första i en lång serie med temanamn.

Alla leksakerna i butiken kom till liv, när dockféen svängde sitt trollspö över dem. Gun Edstedt var underbart vacker som fé med sina sex tärnor – alla klädda i vitt. Dockféen gjorde dundersuccé.

   Dockféen Gun  

Lill-Laila Nygren gjorde sin debut i barnteatern och drogs in  på scenen sittande på en ponny, som placerats på en platta med hjul. Såväl direktör Nygren som äldste sonen Gustaf deltog i spelet och vandrade runt bland leksakerna.

  Gunghästen Buster och Laila.

Marianne Jansson var en söt  blunddocka och sjöng en ”dockevisa”. Leif Eriksson en bedårande pojkdocka som deklamerade Lille Pers vandring:

”Nu går jag bort” sa lille Per, ”nu går jag bort dit stigen bär. Att söka slottet ’Silvertopp’ och få prinsessan ’Rosenknopp’. Jag tror att hon mig bannar, om här jag längre stannar …” 

Vår begåvade ”joddlardocka”, Barbro Press, fick det inte lätt.  Fru Adèle Orlando, som var av tysk släkt, ville att Barbro skulle vara tyrolerklädd och samtidigt framföra en populär, tysk sång: ”Dr’unt in der Lobau” – d v s sjunga på tyska.

Eftersom Sverige var neutralt och Hitlers land var i krig och gränsernas stängda sedan 1939, så ville ingen av oss barn sjunga på tyska. Men Adèle hade planer! På Tyrolerrestauranten spelade samma säsong en landsflyktig ungersk violionist, som hette Lili Gyenes. Adèle fick Gösta Nygrens tillåtelse att be Lili komma ner till barnteatern och ackompanjera Barbro. Men när Lili förstod att flickan skulle sjunga på tyska, blev hon utom sig och vägrade spela. Det blev ett stort uppträde med häftigt gräl mellan kvinnorna under första repetitionen och till slut fick direktör Nygren komma och medla. Motvilligt lovade Lili att spela och Barbro att försöka sjunga på tyska.

Det fanns också planer på att Kino-centralen i Stockholm skulle komma till Furuvik filma föreställningen, men som tur var regnade det resten av säsongen och Dockféens föreställningar inställdes. Publiken informerades genom annonser i traktens tidningar. Ny konfrontation mellan kvinnorna undveks på så sätt.

Hösten 1940 invigdes cirkusbyggnaden den 17 november. Den hade uppförts i Furuvik på inrådan av cirkusdirektör Houcke.. Alla Furuviksbarn fick vara med vid invigningen liksom speciellt inbjudna hedersgäster. I manegen spelade Gävle Symfoniorkester och borgmästaren höll invigningstal.

I början av 1941 öppnade Operadansösen Emy Ågren en dansskola, eftersom hon vid 40 år pensionerats från Operan. Hon fick genast parkens uppdrag att träna Furuviksbarnen inför sommarens föreställningar.

  Emy Ågren.   

Sommaren 1941 gavs en cirkusrevy med familjen Houcke, d v s direktör Jean Houcke med barnen Gilbert, Sascha och Nadja.

  Direktör Jean Houcke

  Gilbert Houcke svarade för den grandiosa avslutningen i ett ”romerskt spel” med nio hästar.

Bodo West Rosenberg kom från Norge som akrobattränare och medverkade i ett sjömansnummer tillsammans med en vän vid namn Henri. Medverkande från Gävle var bla a Emy Ågren som primadonna, fru Dagmar Humbla som femme fatal och med gästspel av bl a John Botvid från Stockholm. Botvid spelade gemytlig receptionschef på ett hotell och Furuviksbarnens äldsta flickor var utklädda till piccolos och dansade en särskilt komponerad piccolobalett.

Dagmar Humbla

En populär sånggruppen i Gävle kallades Gävlepojkarna. Den ordinarie trion bestod av Paul Robland, Gösta Jansson och Berndt Larsson. Vid pianot satt ”Firpen” Eriksson och ackompanjerade gruppen. ”Firpen” var för övrigt bror till den kända sångaren Artur Eriksson, som gjorde många grammofoninspelningar av religiösa sånger.

  Paul Robland      Gävlepojkarna.

Vid sjukdomsfall etc fanns flera inhoppare i gruppen Gävlepojkarna. Hilding Pettersson, Macke Kjellin m fl turades om att ersätta. När Furuviksbarnet Torvald Karlsson föll för åldersstrecket 1943, fick han resa med Gävlepojkarna på en lokal turné.

På barnteaterscenen 1941 gavs Bland tomtar och troll, där flickorna trimmats i dans och balett på Emy Ågrens balettskola, och pojkarna med Bodo Wests träning blev utmärkta akrobater med svingande rep, frivolter och flickflack på scengolvet. Näpna sångnummer och dikter framfördes, bl a om trollen Plurr och Murr av Leif och Britt-Marie.

Marianne sjöng bl a sin käcka visa om gossen ”… som var så tjock och tung, tung, tung, han ville bliva krigsman, han ville bliva kung, kung, kung….”. De små flickorna kläddes bl a ut till nyckelpigor och dansade graciöst i röda kläder med svarta prickar på och hättor med svarta antenner. Emy Ågren stod för instudering och koreografi.

Föreställningens avslutning blev vitklädda flickor i en vacker ”älvabalett” till tonerna av Tjajkovskijs Nötknäpparsvit. Med fladdrande blå vingar dansade flickorna upp och ned i barnteaterns trappor, varefter alla stående på olika trappsteg  sjöng finalsången. De yngre artisterna stod uppradade på scengolvet. Nu hade barnteaterns underhållningshjul börjat snurra ordentligt och publiken applåderade taktfast till finalsångens toner.

Sommaren 1942 fick Furuviksbarnen till sin stora förtjusning börja uppträda i den nya cirkusbyggnaden med programmet  Tusen och en natt. Ute på barnteaterscenen gavs Albertina, som handlade om livet på en skuta och om sjöfolk. Kapten var Leif Eriksson (6 år) och förste styrman Hans-Erik Myrén (12) lärde kvinnliga matroser att ”gira och fira…”.  Torvald Karlsson sjöng om Sikvik och fiskarliv – hans sista säsong i Furuviksbarnen.

  Laila och Leif vid Relingen. Gästspel på Barnens dag i Stockholm.

För sista året deltog ungdomsdanslaget med allmogedanser. De passerade alla åldersstrecket, 15 år, och avslutade sitt uppträdande denna säsong. Hösten 1942 blev Furuviksbarnen inbjudna till Stockholm för att medverka vid Barnens dag.

Barnensdagsgeneralen Walle Bergström hade sina rötter i Gävle och var troligen nära bekant med Gösta Nygren. I september 1942 fick vi Furuviksbarn ledigt från skolan och fick åka tåg till Stockholm. Underbart tyckte vi.

Vi inkvarterades på Skeppsholmen i  två kaserner – en för pojkarna och en annan för oss flickor. Varje morgon möttes vi i marketenteriet, där vi serverades ostfranska med choklad till frukost. För flera av oss var det första gången, som vi serverades frasiga franskbröd.

Från Skeppsholmen lade man ut en pontonbro över till Djurgården. Varje morgon efter frukost  promenerade vi över pontonbron till Djurgårdscirkus, där vi hade föreställningar. Vissa dagar uppträdde vi vid Källhagens Värdshus, på Skansen och på Gröna Lunds stora scen.

Vi deltog även i en stor parad ned till Kungsträdgården. Den blev förevigad av en SF-fotograf. Vi blev därför inbjudna till biografen Spegeln, där olika SF-filmer om Furuvik och Furuviksbarnen visades. Det var roligt att få se oss själva på film.

Åren 1942-1946 deltog jag i resorna till Barnens dag i Stockholm. 1944-49 även till Barnens dag i Göteborg på Liseberg. Jag tror mig veta att dessa projekt fortsatte under många år. Furuviksbarnen finns ju fortfarande och uppträder i Cirkusbyggnaden, numera i samarbete med Gävles Cirkusgymnasium.

1943 blev det Romerska spel i cirkus med gladiatorer, hästar etc. Lars Nygren var kejsare och såg från balkongen ned på sina undersåtars tävlingar. På barnteaterscenen sattes spelet Livet på landet upp med hjälp av regissören Rune Lindström från Dalarna.  

Ny för säsongen var Gunilla Wisnievski som partner till publikfavoriten Leif. Britt-Marie Sköldebrant hade växt fort och hon var plötsligt huvudet högre än Leif. Gunilla såg ut som en liten älva, hon dansade tåspets och sjöng tillsammans med Leif i bl a Stadsresan där de skulle sälja grönsaker, ägg m m på marknaden. Nykomling var också lilla Gittan Swan. Hon debuterade fyra år gammal på Gävle Teater Luciadagen 1943 och sjöng Luciasången insvept i ett vitt lakan och med lingonriskrans i håret.

  Gunillas och Leifs berömda Jitterbugg.      Gittan Swan.

Sommaren 1943 uppträdde en ung, talangfull artist på stora scenen i Furuviks-parken. Hon hette Marion Casi och hade två artistnummer intränade - ett virtuost steppnummer (typ Fred Astaire) iförd sidensmoking och hög hatt - dessutom ett avancerat akrobatnummer iförd en modern, ganska spektakulär baddräkt i svart och vitt med rynkor. En sådan baddräkt hade vi aldrig tidigare sett i Furuvik, men modellen blev senare en stor succé på svenska badstränder. 

Marion hade alltså olika nummer till dag- och kvällsföreställning och vi Furuviksbarn beundrade henne oerhört. Våra akrobatflickor försökte sig ibland på att kopiera en del av hennes nummer. Hon bemötte oss ungdomar vänligt och tittade på vår föreställning. Vi fick också vykort med hennes foto på med autograf från Marion. 

Vintern 1943/44 anlände familjen Casi till Furuvik, engagerade av parkchefen Gösta Nygren. Vi fick en glad överraskning. Familjen skulle träna oss  Furuviksbarn för nästa säsong. Själva uppträdde de i Gävle på en nyårsrevy.

Marions faster, Cezarina Bisbini, hade en artistgrupp, som kallades ”Sorelle Rolandi”. I den ingick hennes brorsdöttrar Gisella och Eugenia samt en annan släkting som hette Carmen. De hade ett jongleringsnummer som blev mycket populärt.

1944 blev ett händelserikt år. På cirkus gavs Ungersk rapsodi – ett färgsprakande äventyr med zigenare, duktiga ryttare och eldiga dansare.

Cezarina Bisbini, av alla kallad Tanti, var syster till Giovanni Casi och en sträng men kunnig danslärarinna. Det var en fröjd att få instruktioner av Tanti och hennes yngre medarbetare.

I baletten fanns enbart flickor. Då för tiden var det inga pojkar som ville lära sig dansa. Hälften av flickorna utsågs att ha pojkkläder, hälften flickkläder. Själv blev jag utvald att bli kavaljer till söta lilla Anna-Greta Lindgren, som dessutom var duktig akrobat och kunde rida. Vi två blev ett slitstarkt danspar fram till vår ”pensionering” 1946, när vi båda fyllde 15 år. Allt ’gick som en dans’ med Anna-Greta som partner. Vi skrattade gott tillsammans och skämtade.

På Tyrolerrestaurangen spelade detta år Kremlorkestern, den underbara balalaikaorkestern som vi Furuviksbarn älskade att lyssna på. En rysk överste var orkesterns ledare, och populär sångare var Peter Koschke, stor, svarthårig och imponerande, som sjöng  Sången om Warsawa så alla vi barn ryste. Då visste vi inte att orkestern två år senare skulle spela med oss Furuviksbarn i en fartfylld föreställning kallad Kosackerna…

Giovanni Casi var en man som hade god hand med hästar. Han tränade in ”Pas-de-deux” med två par stående på bastanta ardennerhästar i par som travade runt i manegen under Giovanni Casis  tillsyn. Artister på hästryggarna var Lars & Laila Nygren samt Karl-Axel Svensson & Anna-Greta Lindgren. Elegant akrobatik utfördes av båda paren i samordning under hästarnas trav.

Ett annat nummer var avancerad ”Jockey-ridning” av Karl-Axel Svensson, Gunnar ”Kajan” Lindström och Bertil Wahlberg samt Kampen om byxorna på traditionellt sätt.

Direktör Casi tränade också in ett flott dressyrnummer, en kadrilj med fyra pojkar och fyra flickor i olika ålder och storlekar som stämde med storleken av de åtta hästarna. Lars Nygren red även skolritt på en cirkushäst kallad Bobby och som var inskolad av cirkusdirektören Jean Houcke.  Framför hästen demonstrerade Laila Nygren balettsteg som gällde både dansare och häst styrd av ryttaren. 

KADRILJ. Från vänster: Marianne Jansson, Bertil Wahlberg, Anna-Greta Lindgren, Karl-Axel Svensson, Laila Nygren, Hans Dahlström., Britt Andersson och Leif    Eriksson.

På barnteaterscenen spelades Leksaksbutiken. Temat liknade Dockféen i leksaksboden och lite från Cirkusrevyn. Tonvikten låg på olika typer av leksaker och piccolobalett.

Säsongen 1945 blev spansk i cirkus. La Granda Fiesta innehöll glad och sprittande musik med introduktion av skönsjungande Hans-Erik Myrén och Marianne Lundin. Avancerade ridnummer utfördes som tidigare av Kalle, Kajan och Bertil samt Lars & Laila.   

Sven-Allan Sjöberg var en glad trubadur som vaktade grisar men ville gärna rida som de andra killarna. Marianne Jansson spelade en zigenerska, som ville spå folk i handen. Hon spådde mig en ljus framtid med mycket pengar. Ha, ha, ha! Men vänner blev vi för livet.

Leif Eriksson och Karl-Bertil Jonsson lovsjöng Gunilla Wisniewsky, som satt i en trapets och gungade. En mer avancerat nummer repeterades in av direktör Casi i en tredelad trapets högt uppe under cirkuskupolen. Tre ”övermän”, Kalle, Kajan och Bertil, klättrade först upp och hängde i knäna. Därefter kom Anna-Greta Lindgren, Maj-Britt Södergren och Berit Åberg, vilka fångades upp av ”övermännen”  i en akrobatisk pose och därefter höll flickorna stadigt i tre juniorer,  som längst ned bildade den niohövdade trapetsgruppen.

Ute på barnteatern spelades En sommarsaga,  som bland annat handlade om en flicka som blev hämtad av sin prins på häst. Laila Nygren och Eugen Malm spelade dessa roller.

Säsongen 1946 var mitt sista deltagande i Furuviksbarnen, eftersom jag fyllde 15 år. I cirkus gavs Kosackerna till ackompanjemang av hela Kremlorkestern och på barnteatern spelades Vår lilla stad.

Lasse Nygren samt de tre musketörerna Kalle, Kajan och Bertil fick erbjudande från en engelsk cirkus att få uppträda med sina nummer inför publik. Efter denna bejublade sejour återkom de till Furuviksbarnen och till vår cirkus en häftig erfarenhet rikare.

Gittan fick en partner som hette Leif Grääs och de tronade båda i bröllopskläder på en gräddtårta. Marianne spelade skolfröken och Hans Erik polis.

   Brudparet Gittan och Leif Grääs i Staden Gävle

Så har det fortsatt år från år. Furuviksbarn får delta i spelen och uppträda i Furuvik t o m det år de fyller 15. Hur många har egentligen passerat under åren och fallit för åldersstrecket?

1947 startades Ungdomscirkusen med gamla Furuviksbarn som fallit för åldersstrecket. Direktör Nygren hade turen att få överta tält och cirkusvagnar efter en cirkus som gått i konkurs. Så kunde Ungdomscirkusen fara på turné.

Flera av dem fortsatte som cirkusartister, exempelvis Kalle & Anna-Greta -The Svenssons. Samtidigt träffade Kajan en gracil och vacker fransyska, Danielle. De blev ett par och de gjorde tillsammans ett ”RollaRolla-nummer” där Kajan balanserade på en bräda som placerats på en rulle och höll sin partner uppe i luften på rak arm. Bertil Wahlberg var med på gästspel i Sydamerika men avled i en olycka där (se Från Gästrikland 1978 – Cirkusfamiljer i Gävle).

Publikens älskling -  Leif Eriksson - studerade till jurist och blev domare. Numera bor han halvtid i Grekland och halvtid på Ekerö utanför Stockholm. Vid det här laget är han pensionär liksom jag själv. Hans partner, Gunilla Wisniewsky, studerade vid operabaletten och blev senare berömd som internationell fotomodell. På äldre dagar flyttade hon hem till Gävle.

Gittan Lundgren blev kyrkosångerska och födde upp hästar. Hennes parhäst i barnteatern, ”Pyret” Hillborg, sjöng jazz till orkestrar i Gävle, Marianne Jansson blev dramapedagog och psykoterapeut, själv arbetade jag på kontor och blev datakonsult. Men vad blev det av alla de andra?

Våren 1984 inbjöds gamla Furuviksbarn till Gästgivaregården av trion Britt-Marie Norin, Jan Claesson och Eje Berglund för att bilda Furuviksbarnens Veteranförening. På så sätt har vi efter många år kunnat hitta tillbaka till Furuvik och till våra kamrater igen.

Uthålliga personer som t ex Jill Lindström, Lillan och Fatima har år efter år försökt att hålla liv i Veteranföreningen och gjort stora insatser som somrarna för samtida Furuviksbarn. Gun-Britt har varit trogen och tränat ungdomar på hästar, så länge Furuvik behöll dem i parken.

Gun-Britt och Lillan   Jill    Fatima

Tiden går! År 2009 firar Veteranföreningen 25 år.

KIT ALM

Texten ingår i Gästriklands kulturhistoriska förenings meddelanden.

Från Gästrikland 2008.

Mina år med Furuviksbarnen av Kit Astinger. (Sidan 181)

----------------------------

Länkat av Webbmaster: Lotta tummenopp lisse-lotte@danielson.be

Gå till  Startsida

Senast uppdaterad:  2009-05-09

 
Free Counter