Faster Agnes dotter Marianne berättar om sin mamma.

      "Faster Agnes" Agnes Jansson    

Köket var ”faster Agnes” skrivarstuga, där jag växte upp.

När jag som vuxen tittar tillbaka blir jag förundrad över hur min mamma kunde få till det.

Hon hade ingen utbildning att tala om, inga bekvämligheter som underlättade i hemmet. Men det var en tidsanda och en folkrörelse där många eldsjälar gick samman för att skapa en roligare och en mer meningsfull värld. Man byggde Folkets Hus och Folkets Park runt om i Sverige och människor kämpade i nykterhetsloger och förkovrade sig i studiecirklar av olika slag.

Mamma växte upp på 4:e Tvärgatan och kom från den då i Gävle kända musikaliska släkten Edin. Morfar Edvard var stormhattmakare vid Haglund hattfabrik, men när han inte gjorde trollerihattar så spelade han tuba och andra blåsinstrument hos Skarpskyttarna. Mamma var 12 år då hon började spela piano. Det var när hon själv kunde tjäna ihop till lektionerna vid Lindaus tvålaffär på Drottninggatan.

 "Pappa spelar" sa alla barnen och fick då komma in gratis vid många evenemang  som t ex när Skarpskyttarna spelade till isdansen på Gavleån nedanför Grand Hotel. Edinarna, syskon, farbröder och kusiner spelade vid många olika festliga sammanhang. Mamma spelade piano tillsammans med sin bror Axel, fiol, vid t ex stumfilmer. Uppdragen var många och omväxlande.

Mammas uppväxt var nog livlig med alla sex syskonen, musiken och mamma Olga som sjöng ballader. När min pappa kom in i den familjen tyckte han att han kom in i himmelriket.

På S. Kungsgatan i Gävle fanns en IOGT-lokal, Sommarträdgården, där ungdomar samlades för att spela amatörteater och revyer. Mamma spelade piano till folkdansarna som Johan Jansson instruerade. Han startade det man kallade Lekstugan. I detta sammanhang träffade mamma min pappa Gustav. Gustav var bror till Johan Jansson.

Det var ett bohemiskt hem min syster Iris och jag växte upp i med mycket sång och musik. Katter hade vi alltid och vinthunden Mignonne, som vi fick från Furuviksparken, bredde ut sig på köks-soffan. Lekte gjorde både barn och vuxna. Var det inte sång och musik var det sällskapslekar vid jul och andra sammankomster, så det var klart att folk trivdes hos oss. Det diskuterades mycket för allmänbildningen var hög. Det var också ”högt i tak” med humorn i högsätet.

Fjällbacken var en grupp kåkar som uppfördes bortom stadsdelen Brynäs i mitten på 20-talet. Pappa och hans far byggde ett hus där. Dom arbetade vid Gävle stads renhållningsverk ute vid Sörby Urfjäll. Pappa arbetade som svinskötare, matavfall från stadens restauranger och hushåll fraktades dit och grisar föddes upp.

Huset var inte bara obekvämt med vedspis och utedass, det var också långt till affärer och till spårvagnen. Så småningom blev det en buss-linje vid 7:e Tvärgatan.

Mamma var van att ha mycket folk omkring sig. En gång när hon stod och lagade söndagsmiddag därute i Fjällbacken, fick hon för sig att räkna hur många gånger som någon gick i köksdörren. Det blev 68 ggr !! Det var ungar, grannar och släktingar i olika ärenden.

Jag minns mammas gnolande när hon stod vid vedspisen och lagade mat eller hade händerna i diskbaljan. Snabbt kunde hon springa ifrån för att leta upp något att skriva ned den nya versraden på. Det kunde vara en skrynklig papperspåse att skriva på eller dörrposten, eller så vek hon upp baksidan på vaxduken, den hade en slags vit trikå, där det gick att klottra ner i all hast. Inte fanns det pengar att köpa något så lyxigt som skrivblock att klottra på. Hon berättade att det ofta kom upp nya idéer till andra sånger alltefter hon skrev. När hon var riktigt inne i skrivandet kunde disken få stå i flera dagar.

Hon hade ett sådant lugn och tålamod. Kunde lugnt ligga och torka golvet i sista minuten innan tåget gick till Furuvik. Eftersom jag fick hänga med bakpå cykeln eller på sparkstöttingen så minns jag mycket väl flackandet mellan hem och repetitionslokalen, då det gamla Folkets hus, och till Furuvikståget på vårarna när repetitionerna förlades där ute. På vintrarna uppträdde alltid några Furuviksbarn vid julfester och andra tillställningar. Det var fullt upp.

Tur att mamma hade sitt motto: ”Jag tror inte man har kommit till världen bara för att städa”. Hon var en föregångare för mig när det gäller kvinnorollen och pappa var med på noterna så gott han kunde.

Dundergubbar, så kallades dom som höll till borta i skogen och drack rödsprit. Ibland tittade dom in och tiggde en smörgås och blev sen sittandes på kökssoffan en stund.

En gång när jag kom hem från skolan satt en vackert gråhårig, men lite luggsliten man där på soffan med en fiollåda på golvet framför sig. Mamma stod vid spisen och dom pratade musik. Mamma frågade honom om han ville spela något ur Ungersk Rapsodi för flickan här (jag) kan dansa ungerska danser. Ja, han spelade och jag dansade ut på köksgolvet. Vi var alla lika förvånade, han att jag var så proffsig i min dans, och jag att det inte var en luffare som spelade. Jag fick veta sen att det var självaste Arthur Verner, förste violinist i Gävle orkesterförening. Han hade gått vilse och kommit in till oss för att låna vår telefon. Så stöter han på en kvinna i denna avkrok som kan så mycket om musik.

Det fanns en skrivbyrå på Brynäs som åtog sig att renskriva på maskin till mamma och även kopiera flera ex, som jag sen fick hämta på hemväg från skolan. Lycklig var hon när hon äntligen fick en egen skrivmaskin. Hon åtog sig även att skriva sånger till födelsedagar och till bröllopspar.  Fick hon bara uppslag om deras liv så fick hon till det. När folk ringde och beställde sånger visste hon inte vad hon skulle ta för arvode, så hon kom på att önska sig nylonstrumpor, då kunde dom själva få avgöra hur dyrt det fick bli. 

Mamma överförde livsstilen och förhållningssättet från sin vardag till Furuviksparken, människosynen att alla kan och får vara med. Fast hon själv helst höll sig i bakgrunden uppmuntrade hon dom som ville uppträda att kliva fram. Hon satt i "gropen", höll sig bakom kulisserna och blev väldigt generad om hon blev framropad, för att inte tala om när farbror Johan impulsivt pussade henne inför publiken.

Men all den skaparkraft hon var bärare av ville ju ut och hon sa ofta till mig att man skall "förvalta sitt pund". Jag tolkade henne så att de gåvor och talanger man har skall kultiveras och dediceras till omvärlden. Det behöver inte vara så märkvärdigt men konsten är att märka vad som har värde. Dom värderingarna tog hon med sig till Furuvik. Steget från Fjällbacken till Furuviksparken är kanske inte så konstig. Frön som får en god jordmån kan sen växa upp och bära frukt.

Tittar man på Furuviksveteranernas hemsida så är det slående vilket gigantiskt ”fruktberg” det blivit under 73 års verksamhet. Det hade inte pionjärerna kunnat drömma om.

Vad jag tycker var originellt var hennes sätt att" leta musik" som hon sa när hon gick runt i musikaffärerna i Gävle. Hon sökte musik inte bara till de sånger hon själv sen skrev texter till. Det kunde bli upp till 40 st på en säsong. Musiken blev en viktig stomme eftersom spelen inne på cirkusen från 40-talet och framåt alltid hade ett land som tema. Det var t.ex. ungersk eller rysk musik. Ett annat tema hölls på utescenen som t. ex sjömansliv eller livet på landet. Det skulle också vara musik till danserna, akrobatiken och ryttarnumren, en gigantisk uppgift.

Ungarna kunde sjunga hennes texter så man hörde varje ord. Det är en svår konst att skriva så. Men hon hade ett enormt tålamod att öva in sångerna med barnen även när det stimmades kring henne. Hon var inte rädd för att skriva på svåra melodier till barnen, hon märkte ju med åren hur lätt för sig dom hade. Lekfullheten var alltid närvarande.

Cirkusfolket som fick en fristad i Furuvik när kriget bröt ut, kunde lära ut fantastiska konster till alla begåvade ungar som strömmade till och ville vara med. Familjen Geovanni Casi bidrog med undervisning i ridning. Hans syster Cezarina Bisbini ,”Tanti” kunde lära oss danser från olika länder. Vår dansförmåga bräddades efter Emy Ågrens tåspets-drill. Den fenomenale Bodo West Rosenberg kom och lärde ut både akrobatik och trapets. Han blev ju själv en legendarisk ledare för Furuviksbarnen under många oförglömliga år.

Krigsåren och den oro som fanns stärkte säkert förmågan att skapa något underhållande och hoppfullt.  Barn har alltid varit symbolen för framtiden. Det gjorde säkert sitt till att vi Furuviksbarn blev så populära. Flyktingar som kom till Furuvik och inkvarterades överallt kunde också hitta ett sätt att medverka. Gösta Nygren tom byggde en cirkusbyggnad till de cirkusartister som var tvungna att stanna kvar efter vinterinkvarteringen i Furuvik för att kriget hade brutit ut. Dessa artister, duktiga på akrobatik, hästnummer och dans lärde upp oss ungar.

Till en början engagerades mammas släkt, vänner och grannar i arbetet med Furuviksbarnen. Mammas bror Jojje, Georg Edin, var känd pianostämmare i Gävle med omgivning, stämde förstås alla pianon i Furuvik. Hans fru moster Anna var den första som sydde dräkter till spelen. Dom bodde ovanpå oss. Johans syster Emy Fors, som också var vår granne, sydde dräkter en tid. Grannen Anna-Greta Bodin sydde också och alla hade sina barn med förstås.

Ännu en granne som kom till oss lite senare var Anna Berg (Holmin). Hon var en trogen sömmerska och behjälplig med det mesta under många år. Kulissmålaren Viktor Danielsson var svåger med farbror Johan och pappa. Han arbetade på Gevalias reklamavdelning.  Man drog till sig alla som kunde bidra med sin fantasi. ”Det är skönt med människor som inte sitter fast” sa mamma ofta.

Min syster Iris, som är sju år äldre än jag, fick vara med i balett och började uppträda på Gävle Teater och Furuviksscenen.  Jag som var två, på det tredje året, var så avundsjuk och ville visa att även jag kunde dansa. Jag gjorde en liten kupp när farbror Johan var hemma hos oss. Ett syskon till pappa och Johan hade dött. Hela släkten satt där svartklädda och ledsna. Vad brydde jag mig om det, jag tjatade på mamma, drog henne i förklädet, men hon avvisade mig och sa att det inte passade. Farbror Johan uppmärksammade det hela och undrade vad jäntan ville. Mamma sa som det var och farbror Johan sa bara ”låt jäntan dansa !” Grammofonen åkte fram och jag envisades med att ha mina nya röda gummistövlar på och jag dansade ut på köksgolvet med en gråtande, sörjande publik. Men kuppen lyckades och jag fick vara med på scenen.

Föräldrarna till de riktigt små barnen måste följa med sina telningar till Furuvik. De satt bakom barnteaterscenen under föreställningens gång och hade trevligt tillsammans. De hade så trivsamt att de fortsatte att umgås under vinterhalvåret. Det var Gittan Lundgren och Pyret Hillborgs föräldrar och även Kjell Lövgrens mamma och pappa och min morbror Jojje.

De träffades på lördagskvällar för att sjunga, man hade med sig tepåsar och smörgåsar, värdfolket höll vatten! De kallade sig för FFF, Furuviksbarnens Föräldrar Förening eller Fil och Tut Harmonigänget.  Sen framförde de sina sånger vid Valborgsmässokasen på Fjällbacken. Det var innan TV gjorde entré i våra liv.

Farbror Johan kom under höstarna med idéer och utkast till nästa års föreställning. Telefonmötena med mamma under vintrarna var många. Mamma kom med sina förslag och sen framåt våren blev det möten med de andra inblandade inför året spel. Dräkter skulle sys och tyger inköpas. Många olika ledare har medverkat under årens lopp. Jag kommer bäst ihåg den första dynamiska tiden då fröna såddes till de legendariska spelen. Inte kunde de drömma om att det skulle bli så stort som det blev och långlivat.

Johan och mamma var öppna för alla originella personligheter i sin omgivning och deras uppdämda skaparbehov kunde finna uttryck. Så barn som sökte sig till dem blev mottagna som dom var, genuina och originella. Det gjordes plats för alla barn och de fick träning i att även delta i ett större sammanhang.

Farbror Johans dynamiska personlighet, hans temperament och fantasi, kombinerades bra med mammas försynta och stabila person. Mamma rubbades inte så lätt när det blev kaotiskt med ungar som sprang runt eller klättrade på henne.  Farbror Johan ryade åt oss men var snar till att be om ursäkt och att krama om oss.

Jag minns särskilt en person mamma kallade Not-Erik. Han arbetade i en musikaffär och var mycket intresserad och behjälplig att ta fram det som passade till det spel som var aktuellt det året i Furuvik och för det land som valts ut till årets tema. Mamma skrev texter till all sorts musik, klassiskt som populärmusik, opera eller folkmusik. Eftersom melodierna var kända och texterna trycktes i programmen till föreställningarna, kunde publiken sen sjunga texterna när de kom hem. Vi har fått höra från landets alla hörn att barn åkt hem och lekt Furuviksbarn, provat på balettstegen och de andra konsterna de sett.

Gideon Zander som arbetade med hästarna i stallet visade sig vara en riktig uppfinnare som hade finurliga roliga tekniska lösningar som fick publiken att häpna. Vem minns inte Pyret och Åkes svan som ”flög”, och ”pumpan” som Pyret bars in i. Han tillverkade dessutom all trärekvisita till föreställningarna, ex träsvärd, sköldar, käpphästar mm.

Gideon dekorerade också cirkusmanegen inför varje föreställning med färgat sågspån i vackra mönster, en riktig ”mandala”.

Till en början satt mamma ensam i ”orkesterdiket” och spelade piano. ”Gropen” kallades den och var en utbyggnad framför scenen gjord av samma stora naturstenar som hela barnteaterscenen. När musikensemblen utökades efter hand som föreställningarna fick högre standard kom de att sitta uppe på scenen och spela. Det var samma musiker som underhöll gästerna på Gästgivargården. 

Att mamma tog sig signaturen ”Faster Agnes” föll sig nog naturligt för henne, några av Furuviksbarnen var hon ju faster till, så när de ropade faster Agnes efter henne, tog andra barn snart efter.

Att mamma sen hade förmågan att komma ihåg allas namn betydde mycket för barnen och det visade sig sen när vi hade återträff. Mamma var över 80 år och nästan blind men hon mindes fortfarande alla vid namn. Det var barnens personlighet som gav henne inspiration till sångnumren, så därför mindes hon dem väl.  Hon kom dessutom ihåg namnen på alla andra barn också.

Att hon var så allmänbildad i musik hade hon glädje av när det blev  populärt med musikgissningsprogram i Boulognerskogen. Hon hade ofta många rätt och blev prisbelönad.  Efter sina 25 år med Furuviksbarnen hade hon ett rikt liv som ledare för flera körer, exempelvis Gillekören som hon startade, Husmoderskören och ungdomskörer i Staffanskyrkan. 

1981 fick hon honnörspris ur Mauritz Sterners minnesfond bestående av ett par bokverk om Svensk Musik. Priset fick hon från Länsbildnings-förbundet för 55 års oegennyttigt kulturarbete.

När mamma gått bort fick Stadsarkivet i Gävle ta emot allt material hon lämnat efter sig. Men noterna gav min syster och jag till musikbiblioteket i Västerås. Många av noterna var rariteter. En tjänst sattes på arbetet att sortera alla noter. Det resulterade i att de gjorde en utställning som sen visades på många bibliotek landet runt och som kom att kallas ”Ur Faster Agnes notskåp”

Här har jag försökt att förmedla lite om grogrunden och de förutsättningar som fanns i tillkomsten av Furuviksbarnen. Fortfarande förundras många att Faster Agnes kunde få ur sig så roliga, finurliga och djupa texter hemma i sitt kök, men hon satt inte fast i sin fantasi……

Hälsningar Marianne Sonnesjö    Skeppskocken Marianne

Min syster Iris Jansson hälsar också    Folkdans med Iris Jansson och Alf Backman samt Bibbi Jansson och Hasse Roth. Bibbi och Iris är kusiner

---------------------------------------------------------------------------------

  Webbmaster: Lotta tummenopp lisse-lotte@danielson.be

Gå till  Startsida

Senast uppdaterad:  2009-09-13