Cubanerna - 1948 Ungdomscirkusen.

  Anna-Greta  

  Kalle och Anna-Greta    Anna-Greta

   Kalle Svensson

frv Lasse, Marion och Bertil    Tre Cubaner utanför tältet

tv Lasse och Anna-Greta, th Bertil och Marion   Ett gäng Cubaner

Jockeyer: Kalle, Bertil och Kajan    Lars Nygren rider Dressyrparad

Jockeyer: Kalle. Bertil och Kajan    Jockeyerna i säckarna: Kalle, Bertil och Kajan

Trapets: tvö Maj-Britt, u Anna-Greta, th ö Signhild u Eugenia

  Pepé eller Kajan har råkat ut för tjuren   Akrobatik: Lennart, Stig och Gert

  Dansakrobatik: Marion och Lennart, Gisella och Stig samt Eugenia och Gert.

  Trots det felaktiga namnet under tidningsartikeln tillhör detta spel Cubanerna. Anna-Greta som är med på bilden var nämligen inte med i Ungersk Rapsodi.  När detta spel visades var hon i stället med Casitruppen i Frankrike. Fler av balettflickorna försvann efter Cubanernas säsong.(Kommentar av Laila Söderberg).

    Marianne och Fia. Anna-Greta och Coccola

     Cirkusbaletten på vistit hos Maud i Södertälje: frv: Maj-Britt Johansson, Coccola, Gun (Selén) Lundgren, Maud ? och Marianne Jansson (Sonnesjö

-------------------------------------------------------------

Furuviks flygande cirkus

Plan försedd med reklam för cirkusen.

År 1948 köpte dir. Gösta Nygren - skaparen av Furuviksparken - ett flygplan av typen Piper Club L-4 att använda i reklamen för Furuviks ungdomscirkus vid deras sommarturné i Sverige. Maskinen var ett av de flygplan som Albin Ahrenberg inköpte som surplus efter krigsslutet och sålde till flygklubbar och privatpersoner i landet för en billig penning. Som pilot anställdes en ung dam som hette Ingrid Halvarsson. Hennes uppgift var att följa med under turnén och kasta ut flygblad med reklam för cirkusen runt de orter där man höll till. Maskinen var långsam och hade kort start- och landningssträcka varför den oftast kunde parkeras intill tältet.

En gång blev Ingrid efter landningen omringad av en massa kossor, som verkade intresserad av flygplanet. Den tidens småflygplan var oftast dukklädda, och det hände att kor tuggade i sig stora bitar av duken om de kom för nära. Ingrid lyckades släpa maskinen till ett taggtrådsstängsel och med hjälp av en avbitartång i verktygslådan öppnade hon stängslet igen. Turnén gick bra utan större missöden och Ingrid samlade på sig en massa flygtimmar.

Efter cirkusturnén kom Ingrid till SAS där hon arbetade som kartriterska. Hon fick lust att komma ut i världen och se sig omkring. Hon fick kontakt med en annan ung dam, Berit Myrén, som jobbade på ABA och hade ett färskt flygcertifikat. De bestämde sig för att göra en långflygning tillsammans och fick 1949 låna Furuviks maskin. Dagens Nyheter sponsrade resan mot att de skrev resebrev.

Hur gick det sedan med Furuviks flygmaskin? Den såldes 1950 till en förening i Uppsala, som efter några månader totalhavererade med den vid Bälinge norr om Uppsala.

Albin Ahrenberg andre man från vänster, övriga ej identifierade. I bakgrunden "Bolivar"

 Ur Från Gästrikland 2009, "Vingar över Gästrikland"  av Lars Hillström och Lars Debrén. (sid 42)

----------------------------------------

HISTORIK FÖRE

Under september 1947 blev det känt att Cirkus Kludsky från Tjeckoslovakien erhållit tillstånd att komma in i Sverige. I pressen cirkulerade uppgifter om att detta företag skulle turnera i tält här i landet under vintern. Flera av de cirkusägare, som vid denna tid var verksamma i Sverige, protesterade mot att myndigheterna givit Cirkus Kludsky tillstånd att komma hit. Hermann Bronett uppvaktade statsrådet Mossberg i ärendet, och Baptista Schreiber skickade ett protesttelegram till kungen – men förgäves. I slutet av september hade Cirkus Kludsky premiär i Malmö. Efter Malmö for cirkusen vidare till Lund. Där strandade turnén. Man hade inga pengar att resa vidare. En tid senare hade Expressen en notis med rubriken ”Oron bland cirkusar för tält till salu”. Där stod bl.a.: 

Det ser ut som om cirkus Kludski, den tjeckiska cirkusen som ”strandade” i Lund efter endast några få föreställningar i Sverige, skulle ha haft andra planer med sitt besök här än vad man i första hand kunde anta.

Företaget hade begärt och fått tillstånd att bedriva cirkusföreställningar under hösten och vintern i Sverige. I tält…! Och att ett sådant försök vore dömt att misslyckas behövde man knappast vara expert för att förstå.

Nu meddelas det emellertid att cirkus Kludski ligger i underhandlingar med en svensk nöjesföretagare om att sälja sitt tält – en summa på 60.000 kr har nämnts.

Ärendet lär ännu inte vara avgjort av handelskommissionen, men andra cirkusföretag avvaktar med spänning förhandlingarna. Om affären skulle gå i lås innebär detta att de stränga bestämmelserna om införsel av en sådan vara som cirkustält skulle kringgås genom att Kludsky ”ger upp” i Sverige.

-------------------------------------

VAD HÄNDE? 

Nöjesföretagaren som köpte tältet enligt ovan var Gösta Nygren. Han köpte inte bara Cirkus Kludskys tält utan även företagets vagnar för ungdomscirkusens turné 1948. Detta år gick föreställningen i sydamerikansk stil och kallades Cubanerna. (gästartist: Inglise)  

Vi har inte hittat några bilder från turnén Cubanerna. Har ni några så hör av er!

Under denna turné inträffade en schism mellan Gösta Nygren och Giovanni Casi. Den slutade med att den sistnämnde på hösten lämnade sin anställning hos Furuvik och for till Paris. Han tog även med sig flera av ungdomarna enligt nedan, som genom hans förmedling,  fått engagemang hos Cirque d´Hiver i den franska huvudstaden.

Hos en av två julcirkusar i London – Bertram Mills´ Circus – som gav föreställningar i den stora Olympiahallen, mvedverkade Lars Nygren. Han framförde en grupp av Mills´ frihetshästar.

-------------------------------------

VILKA FÖRSVANN FRÅN FURUVIKS UNGDOMSCIRKUS?

Då Giovanni Casi med fru och dotter hösten 1948 lämnade Furuvik och Sverige följde hans syster, Cesarina Bisbini, honom. Hon tog med sig ”sina” flickor – Sorelle Rolandi, som de kallade sig som artister – och lämnade landet. Det räckte inte med detta. Flera av Furuviks ”egna” ungdomar: Anna-Greta Lindgren, Carl-Axel (Calle) Svensson, Bertil Wahlberg, Gunnar (Kajan) Lindström, Gert Nilsson, Lennart Rudolphi och Stig Andersson bröt också upp och reste med Casi och hans syster till Paris. Ungdomarna, som under åren i Furuvik fått en mångsidig artistisk skolning, längtade ut. De ville pröva sina färdigheter i internationellt sammanhang, när nu cirkusverksamheten i Europa började komma igång på allvar efter kriget. Då Casi kunde förmedla ett engagemang hos Cirque d´Hiver i Paris, såg ungdomarna sin chans.

I Cirque d´Hivers föreställning gjorde Marion Casi sitt akrobatiska dansnummer, Anna-Greta medverkade i Sorelle Rolandis jonglörnummer, Gert, Lennart och Stig gjorde ett ekvilibristnummer, ”Torontos”, medan Calle, Bertil och Kajan utförde ett jockey-nummer med artistnamnet ”3 Casis”. En del av ungdomarna for till England över årsskiftet 1948-49. Flickorna Sorelle Rolandi hade engagerats till en varietéturné där, medan de tre ryttarna hade fått engagemang hos Tom Arnolds julcirkus i Harringay Arena, den andra av de två julcirkusar, som då fanns i London.

-------------------------------------

Torontospojkarna stannade kvar i Paris. Tidigt på våren 1949 återförenades de svenska ungdomarna i Frankrike för att där under cirkussäsongen resa med den franska Zoo Circus. De svarade genom sina ryttar, akrobat-, jonglör- och dansnummer för mer än halva cirkusprogrammet. På hösten 1949 upplöstes dock den stora svenska truppen, men ryttarna stannade kvar hos Zoo Circus även säsongen 1950 för att 1951 och 1952 resa med Circus Krone i Tyskland.

Giovanni Casi hade ju före andra världskriget rest med Circus Hagenbeck i Sydamerika och han längtade tillbaka dit. När han och hans ryttare fick ett erbjudande att komma till Circo Garcia i Brasilien var det därför ingen större tvekan om att man skulle acceptera. I november 1952 lämnade Casi-truppen Europa. Den bestod då – förutom makarna Casi – av Anna-Greta, Calle, Bertil och Kajan från Furuvik. Dessutom hade truppen kompletterats med en tysk och en fransk flicka, Wilma och Danielle. Truppen arbetade hos Circo Garcia i flera år.

The Svensons

Det var ingen hemlighet för Casi-truppens medlemmar att Anna-Greta och Calle ville ha ett eget ryttarnummer. De sparade alla pengar de kunde för att köpa hästar. Efter ett par år hos Garcia förverklade de sin dröm. De köpte fyra hästar. Det visade sig att endast en av dessa var lämplig som jockey-häst. Det var en hingst, som de gav namnet Prince. Med den övade de in ett ryttarnummer och fick ett erbjudande om att få resa med Circo Brazil, som skulle göra en turné på de Västindiska och Karibiska öarna.

En dag strax innan de skulle lämna Circo Garcia för att resa till sitt första egna engagemang, stod de och väntade på att manegen skulle bli fri, så att de skulle kunna träna. Manegen var för tillfället upptagen av pröve med några frihetshästar. En av kuskarna höll Prince i en kedja, som satt fast i grimman. Då frihetshästarna passerade Prince på väg ut från manegen blev denne orolig och stegrade sig. Kusken tappade taget om kedjan, som svängde upp och träffade Prince i ögat, som blev skadat. Man skickade efter en veterinär, som bara kunde konstatera, att hästen hade blivit blind på det skadade ögat. Annna-Greta och Calle fick lära Prince att klara sig med ett öga, och de kunde följa med Circo Brazil som planerat. Prince fungerade fint, trots att han bara kunde se på ett öga. När de båda ryttarna avslutat sitt nummer, brukade de ställa sig mitt i manegen och göra komplimang. Prince ställde sig bredvid dem. Eftersom han ville se ryttarparet, vred han därför huvudet snett nedåt, vilket publiken uppfattade som om Prince också tackade, vilket alltid väckte stor förtjusning.

-         Circo Brazil reste runt öarna med båt, berättar Anna-Greta Svensson. Vi var det enda hästnumret, som cirkusen hade. En dag när vi skulle ombord på båten, hade man lagt en smal landgång, som Prince och alla andra skulle gå på för att komma ombord. Landgången hade inga skyddsräcken, och det var ett förfärligt oväsen i hamnen från maskineriet från en lyftkran. När vi skulle ta ombord hästen, bad Calle, att man skulle stänga av motorn, som förde ett sån´t liv. Det gjorde man. Just som Calle och Prince var mitt på landgången, satte man igång maskineriet igen. Prince ryckte till och föll i vattnet. Han simmade ut mot havet, men Calle ropade honom tillbaka. Hästen simmade mot kajen och försökte ta sej upp ur vattnet, men det gick ju inte. Vi såg ju att hästen höll på att drunkna, så Calle hoppade i vattnet och tog spjärn mellan båten och kajen och låg där i sörjan och höll hästens huvud ovanför vattenytan till dess man fick fram ett nät och kunde ta upp Prince med lyftkranens hjälp. Efter den händelsen blev Prince tillgiven som en hund. Vi behövde bara ropa hans namn, så kom han.

Efter turnén med Circo Brazil blev de engagerade till Circo Razzore i Venezuela, men detta varade inte så länge. På hösten 1957 reste de hem till Sverige, sedan de givit bort Prince till en god vän. De hade dock mycket svårt att skiljas från sin häst.

Ann-Greta och Calle hade tänkt bosätta sig i Gävle och söka arbete där. Nu blev det inte så. Vid hemkomsten träffade de Danielle och Kajan, som också kommit till Gävle från Sydamerika. De fyra beslutade sig för att börja samarbeta med ett ryttarnummer igen. Säsongen 1958 reste de med sitt nummer hos Cirkus Benneweis i Danmark. Efter den säsongen delade de sig. Calle Svensson tränade upp några flickor till ett nytt ryttarnummer, Les Charlies, som han kallade sin trupp. En period ingick gävleflickan Inger Grandien i truppen, som bland annat reste med Cirkus Adria i Jugoslavien och Circus Belli-Strassburger i Holland. Hos det förstnämnda företaget var Les Charlies kolleger med Viktor Karlsson, som arbetade där med Furuviks schimpanser.

Senare upplöste Calle sin ryttartrupp. I stället arbetade han och Anna-Greta hos olika cirkusföretag i Spanien, Frankrike, Belgien … Genom sin mångsidighet kunde de göra olika ryttarnummer: pas de deux, voltige, jockey och ballerina till häst. I det sistnämnda numret svarade Calle för olika komiska inslag genom att göra en Chaplinparodi.

I januari 1966 blev The Svensons, som de nu kallar sig, engagerade till varietén Lorry i Köpenhamn, där man skulle ha vintercirkus. Manegen på Lorrys scen var bara sju meter i diameter, men trots detta klarade man att rida där. Paret kände ett behov av att förnya sig. På skoj beslutade de sig för att göra en spexig improvisation i stället för sin klassiska pas de deux. När hästarna fördes in i manegen, fanns ryttarna inte där. Paret gjorde i stället sin entré från publikplats i ”civila” kläder. Man fick intrycket av att det var två åskådare, som ville pröva på att rida. De hade inte invigt någon förutom Lorrys direktör i sina planer att visa något nytt. Numret slog fint. Paret hade inte hållit på många minuter förrän såväl publik som musiker gapskrattade. Det blev succé. Direktionen för Lorry prolongerade deras kontrakt så att de stannade där ett par månader.

Säsongen 1966 reste The Svensons med Cirkus Vivi i Danmark. Där bearbetade de numret ytterligare. Det hade tidigare varit vanligt att komiska ryttarnummer utfördes av personer med rödsminkade näsor i groteska kostymer. Anna-Greta och Calle hade i stället vanliga kläder och agerade som ett äldre, lite bortkommet par – cirkusbesökare - som får lust att rida. Numret genomarbetades i rörelser, mimik, ja, i minsta detalj. Säsongen 1967 var de engagerade hos Hippodrome Circus i Great Yarmouth, den ena av Englands två permanenta cirkusar. Där slog de igenom internationellt med sitt komiska ryttarnummer. Sedan följde engagemang bland annat hos Tower Circus i Blackpool (Englands andra permanenta cirkus) – där samarbetade de åter med Danielle och Kajan, kollegerna från tiden i Furuvik och Sydamerika – och hos Cirque Pinder i Frankrike, innan de 1972 engagerades till Circus Krone i Tyskland, Europas största cirkusföretag, där de stannade i tre säsonger.

Säsongen 1975 reste The Svensons i Sverige med Cirkus Scott. Det var första gången sedan 1948, som paret arbetade i sitt hemland. Många svenska tidningar uppmärksammade ryttarparet från Gävle med intervjuer. 1977 var de tillbaka hos Cirkus Scott igen. Då medverkade makarnas äldste son, Carlos, i numret och red klassisk pas de deux tillsammans med stockholmsflickan Anita Wikander, innan Anna-Greta och Calle utförde den komiska delen av numret. I december samma år startade Calle Svensson något så ovanligt för Sverige som en julcirkus, Cirkus Carlos. Med denna besökte han några städer och gav föreställningar i sporthallar med ett förstklassiskt internationellt program. Säsongen 1978 engagerades The Svenssons åter till Hippodrome Circus i Great Yarmouth. Även denna säsong medverkade sonen Carlos och Anita Wikander i numret.

Rolla-Roll

Artister är som flyttfåglar. En del av dem har fast bostad, till vilken de återvänder efter ett engagemang, medan andra vistas än här än där i de pauser, som kan uppstå mellan olika arbetstillfällen. Den som var svårast att nå av ”Furuviksbarnen” var Kajan Lindström. Jag sökte honom per brev på olika adresser under flera månaders tid. Jag visste att han hade fortsatt som artist. Jag hade sett honom och Danielle i deras balansnummer på rulle – Rolla-Roll, som de kallade sig – på gamla scenen på Gröna Lund i Stockholm i september 1962. Jag har även senare då och då skymtat deras namn i fackpressen.

En dag i slutet av april 1978 kom i alla fall ett brev från honom. En del av brevets innehåll återges här:

-         Det var verkligen en överraskning att få ditt brev. Det var det första, som jag fått från dej, och jag vet inte vart de andra tagit vägen.

-         Det är nu fyra år sedan jag var i Sverige senast. Tråkigt nog är det sällan vi kommer dit. Vägen är ju så lång dit upp. Trots det är jag fortfarande en riktig svensk, och jag tycker inte om att någon kritiserar vårt kära Sverige.

-         Eftersom du är intresserad av artister, så ska jag försöka besvara dina frågor.

-         Som du redan vet, så delade vi på oss i Sydamerika. Anna-Greta och Calle skaffade en egen häst och började själv. Truppen var ju från början ganska stor, så det blev ju mera ekonomiskt fördelaktigt för oss alla, när vi delade på oss. En tid efter delningen blev Casi svårt sjuk och hamnade på sjukhus, där han dog efter en tid. Hans fru åkte tillbaka till Europa. Truppen kom då att bestå av Danielle, Wilma – den tyska flickan – Bertil och mej.

-         En natt blev vi väckta av att en kusk sprang och skrek att cirkusen brann. Vi kom snabbt på benen och lyckades rädda våra hästar, men förlorade våra kostymer och rekvisita. Vi hade ändå tur. Andra artister förlorade allt vad dom hade, för cirkusen brann ner totalt. Det var en av de anställda vid cirkusen som tänt på som hämnd efter ett bråk med direktionen. Så var det slut med Garcia. Vi tog oss till Rio de Janeiro, där vi ställde in våra hästar. Bertil lämnade oss då. Jag tror inte, att han någon gång riktigt trivdes med artistlivet. Sista gången vi var tillsammans verkade det som han hade lite problem med nerverna. Han hade blivit rädd för numret, så han gick bara med piskan. Nu var han väldigt mekaniskt intresserad. Han ville gärna hålla på med bilar och greja. Så han tog ett mekanikerjobb i São Paulo. Vi andra fick engagemang med ryttarnumret his Circo Palacios, som då var Brasiliens största cirkus.

-         I juli – 57 reste vi tillbaka till Europa. Innan vi åkte hem, for jag till São Paulo för att försöka få med Bertil hem. Han hade bytt jobb och bostad flera gånger. Ingen visste vart han tagit vägen. En tid efter det att vi kommit hem till Gävle, fick vi veta att Bertil tagit sig till Rio, där han dött helt hastigt.

-         Som du säkert vet, jobbade vi ihop hos Benneweis säsongen – 58 med Anna-Greta och Calle. Det var under den turnén som Danielle och jag började träna in våra balansnummer på rulle. Efter säsongen hos Benneweis for vi till Paris och fortsatte med träningen. Det första engagemang som vi hade med vårt nummer Rolla-Roll var i en fransk TV-show. Sedan blev det engagemang hos Cirque Amar och Cirque Rancy i Frankrike och på nattklubbar och varietéer i England, Frankrike, Tyskland, Scheweiz, Italien, Spanien, Portugal, Holland, Belgien …

-         Många nattklubbar vill att man ska göra två nummer varje kväll. Därför övade vi in ett kombinerat dans- och kastnummer, men Rolla-Roll var vårt huvudnummer.

-         Hösten – 69 jobbade vi på en nattklubb i Douala, som ligger i Kamerun vid Guineabukten i Afrika. Då fick vi brev från Calle Svensson, som ville att vi skulle gå ihop om ett ryttarnummer hos Tower Circus i Blackpool sommaren 1970. Det var ju lätt för oss att börja rida igen. Det blev ju som på sydamerikatiden, och vi hade en härlig säsong tillsammans.

-         Efter Blackpool tog Danielle och jag åter upp rullbalansen. Vi fick ett längre engagemang i Japan. Senare kom vi till Hongkong, och Bangkok. Ja, så har det fortsatt genom åren. Vi har haft ett härligt artistliv, Danielle och jag, men det är ju finalen, som är det viktigaste. Det är där, som det blev tråkigt för oss. Jag har överlagt med mig själv om jag skulle berätta detta, men det går ju inte att dölja längre, så det är lika bra jag säger som det är. Danielle har under en längre tid haft besvär med sina leder. Trots att vi har varit hos specialister i olika länder finns ingen bot. Sedan två månader är hon på sjukhus och sitter nu i rullstol. Den sista tiden vi jobbade tillsammans, modifierade vi numret så att hon bara var med i sluttricket, där jag stående på rullen lyfter upp henne på en arm. Nu fortsätter jag med rullbalansen ensam. För närvarande håller jag på och sätter ihop ett nytt nummer i stället för vårt dans-och kastnummer.

-         Efter att ha varit artist i hela mitt liv, så har jag svårt att tänka mig något annat. Det är ju tyvärr så i vårt yrke att man inte får bli gammal och inte sjuk. Trots att slutkapitlet i mitt brev till dej inte blev så glädjande, är vi inte alltför pessimistiska för vad framtiden har att bjuda oss. Cést la vie. (Så´nt är livet.) Till slut sänder jag mina allra bästa hälsningar

-         Kajan

-         PS. Platsen där jag befinner mej ligger mellan Cannes och Nizza. Härligt väder. Folk badar här. Sådär ja, jag skrev ändå något glädjande till sist. Må så gott. DS 

Steve Hawkins and Partner

Det var inte bara överåriga furuviksbarn, som blev artister hos ungdomscirkusen, när den drog ut på sin första turné våren 1947. I sällskapet fanns flera pojkar, som fått sin gymnasistiska skolning i Stenmans pojktrupp. Denna hade startats av folkskolläraren, senare överläraren och rektorn vid Brynäs Folkskola, Henry Stenman. Han hade ett brinnande intresse för fysisk fostran och gymnastik och var dessutom en skicklig ledare. Han fick fram flera gävlepojkar till framstående elitgymnaster; bland dessa var Stig Andersson, som blev silvermedaljör i en landskamp i gymnastik mellan Sverige och Danmark. Stig tränade på skoj in ett akrobatnummer tillsammans med Gert Nilsson och Lennart Rudolphi – två andra Stenmanspojkar. De gjorde en del framträdanden i gävletrakten innan de kom till ungdomscirkusen. Pojkarna följde ju med till Paris hösten 1948 och var även med hos Zoo Circus säsongen 1949.

På hösten det året upplöstes deras nummer 3 Torontos. Stig sällskapade med Gisella Casi, en av flickorna i Sorelle Rolandinumret. Han övergick då till detta nummer. Les Rolandi, som numret sedan kom att heta, var under 50-talet hos en rad europeiska storcirkusar: Williams och Krone i Tyskland, Strassburger i Holland, Amar i Frankrike… Numret upplöstes i början av 1960 - Stig och hans fru, Gisella, hade då redan börjat träna in ett annat nummer, ett handekvilibristnummer på piedestal. Våren 1960 var paret i Gävle och finslipade numret. De höll till i Furuvik, och det var där som parets nya nummer, Steve Hawkins and Partner, hade premiär i juni 1960. Numret kan närmast beskrivas som en akrobatisk komedi. Stig står för akrobatiken. Han gör höga språng, står på huvudet, jonglerar… medan Gisella svarar för det komiska och på alla möjliga sätt försöker att störa honom.

Stig och hans fru reser fortfarande med detta nummer och arbetar på nattklubbar, varietéer och cirkusar. Sommaren 1976 var paret hemma i Sverige och arbetade såväl på Gröna Lund i Stockholm som på Liseberg i Göteborg. Hösten 1977 var paret för andra gången i Japan, där de hade ett halvårsengagemang med den franska showen ”Bonsoir Paris” på Sun Hatoya Hotell i Tokyo.

När numret Torontos upplöstes återvände Lennart Rudolphi och Gert Nilsson till Furuviks ungdomscirkus. Båda var med i spelet Ungersk Rapsodi säsongen 1950. Genom sin mångsidighet var de en fin tillgång för cirkusen och kom under åren att vara med i olika nummer, som övades in under Bodo Wests ledning. Båda var också skickliga ryttare. I spelet Karneval 1953 red Lennart pas de deux tillsammans med Laila Nygren, och Gert visade sitt kunnande som springare genom att utföra en saltomortal på galopperande häst, ett trick som inte många konstryttare förmår att göra efter. Bakom dessa prestationer fanns lång och målmedveten träning under Bodo Wests ledning.

Källor:

Detta är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson (f.d. Furuviksbarn) som en hyllning till allt vad Furuviksbarnen har betytt för oss alla. Huvudsakligt material är framtaget av Per Arne Wåhlberg 1978 i kapitlen om Furuvik och Furuviksbarnen.

Se hela sammanfattningen.

Gästriklands Kulturhistoriska Förenings Meddelanden om Per Arne Wåhlbergs bok:     CIRKUSFAMILJER I GÄVLE. 

Från Gästrikland 2001-2002. Kit Astingers kapitel:                                             EN SOMMAR I ADELE ORLANDOS LIV.

  Trots det felaktiga namnet under tidningsartikeln tillhör detta spel Cubanerna. Anna-Greta som är med på bilden var nämligen inte med i Ungersk Rapsodi.  När detta spel visades var hon i stället med Casitruppen i Frankrike. Fler av balettflickorna försvann efter Cubanernas säsong.(Kommentar av Laila Söderberg).

---------------------------

Webbmaster: Lotta tummenopp lisse-lotte@danielson.be

Gå till  Startsida

Senast uppdaterad:  2010-01-02